Han finns där inne i mitt hjärta. Jag saknar att se han varje dag, få se han skratta, få se han le. Jag saknar att få se han leva. Han gick ut nian förra året, och jag borde ha släppt honom, jag menar, vi var ju aldrig tillsammans, men... Ibland, även om det bara var ibland, så kände jag en viss känsla mellan oss... Men mer vart det ju inte...

Jag var hos linda i skellefteå i helgen och fan, jag ville inte hem, såklart man är ju tvungen annars blir ju de äldre sur på en... Jag försökte glömma honom och så plötsligt frågade jag "Tror ni att det kunde ha blivit oss, om jag och han lärt känna varandra bättre?" Såklart svarade de ja.. Då brast det. Jag kände något varmt rinna ned för kinden på madrassen där jag låg med täcket på mig. Sen kände jag det igen... Och sen många fler. Jag saknar honom så jävla mycket... Ingen vet hur jag känner och den som säger, "Ja men kolla vad du har framför dig, du har ju hur många trevliga killkompisar som helst som skulle kunna bli din pojkvän" Fan ta den jäveln! Det är inte så jävla lätt att släppa en person man sett en gång och sen älskat den personen. Han hade tjej då, och när han gick genom korridoren och höll hennes hand.. Han kollade på mig och blicken.. Den blicken.. Den sa "Förlåt, förlåt så himla mycket"... Jag kan bara inte låta bli, jag trodde jag hade släppt honom för över ett år sedan, men nej... Han tog mitt hjärta med storm och har inte lämnat tillbaka det ännu..

Kompisar mår illa och tror de kan komma till mig med alla sina jävla problem.. Prata om det och tro att jag ske ge tips eller bli sur för att jag ger tips, så fan ta er allihop!! Fattar ni inte att ni bara lämnar skiten hos mig. Jag måste gå och må dåligt över er, oroa mig.. Jag har gråtit mycket och oftare... Stress, ont i magen.. hungrig hela tiden... Saknar älsklingen, som egentligen inte får vara min älskling.. Vet inte ens om han minns mig...

Och ni nu som är sur på mig... Ni vet vilka ni är, vi lever bara en gång.. slösa inte energi på mig, för jag kommer inte att bry mig...

Och ni som skite ri skolan... Gör det då, jag bryr mig fan inte längre.. Det hjälpere ju inte att bry sig.. För mina vänner, jag älskar er, jag vill er bara väl.. Men ni verkar inte förstå det.. Längtar så jävligt tills lovet då jag bara slipper allt.. Får sova.. Vila, shoppa... Skulle vilja se han också.. Men det får jag väl glömma...

Jag är förkyld nu igen.. Skit hade precis blivit frisk.. Magen krånglar också.. Är det all stress eller? är hungrig hela tiden, får ont och blir sur och trött..

Fick nästan en ångestattack på skolan en gång.. Var nära på att börja hyperventilera av all stress... Usch och imorron är det skola.. Tillbaka till allt...

Snart ploppar nog ögonen ut. Näsan kommer säkert också att sprängas. Splatt kommer det att säga!....

Jag har så många ideér, så många planer, så mycket jag vill göra!

Tid. Det är allt vi vill ha. Allt som vi vill ha mer av. Tid att få säga till våra nära och kära hur mycket vi älskar dem. Tid att fara på semester och ta det lugnt. Tid att jobba. Tid.

Tiden flyger iväg. Det är endast det vi behöver mer.

Tid.

Baii, allt för idag.. Är rätt trött och ska bara duscha och sen gå till kojs!

nattinatti!

Ett minne så starkt. En känsla så ny. En doft så fin.
Det kände jag för längesedan. Och det känner jag nu igen. Din doft på min nattskjorta.
Min hand i din. Du värmer mig med dina ord. Din doft fyller mina lungor.
Natten kommer, alla skriker. Jag bryr mig inte om dem. Just nu är det bara jag och du i tid och rum.
Min hand i din. En känsla så ny. En doft så fin.

Gitarren

Den står där. Du har lämnat den. Du vände på klacken och gick. Dammet föll. Det lade sig som ett tjockt täcke på gitarrens översida. Du tittade åt den ibland. Åren gick. Sen tittade du inte ens dit längre. Vad har hänt? Du älskade den ju. Det var ju din bästa vän. Dammtäcket är tjockare nu. Nu ligger den som en hinna. En tjock hinna. Plötsligt så öppnar du dörren. Du låter den stå öppen. Sen går du in. Du torkar bort dammet. Du tar upp ditt plektrum. Du spelar en ton. Ett leende börjar måla sig på dina läppar. Ett äkta leende.

Idag har jag hostat hela dagen, och det är riktigt jobbigt också, kan inte prata utan att det börjar. Har feber för tillfället men ska till skolan imorron ändå. Sista dagen och klart, jag vill inte dit, men känner att jag måste. Sporta det får jag inte och det gör mig galen!!! Jag vill simma, och jag vill ut och springa och tror ni att jag får det!? Nej såklart inte! Och det gör mig fruktansvärt pissed off.

Ett råd är vad jag behöver för tillfället. En av mina kompisar som just flyttat tillbaka och börjat samma skola som mig igen, glider ifrån mig känns det som. Min andra kompis talar jag knappt med, och min tredje? Ja, samma där. Jag har ju andra vänner också, men det skulle ju vara trevligt att prata lite mer med dem.

Åh, jag längtar så mycket tills att Grey´s Anatomy börjar igen. Har saknat det hela sommaren och har plöjt snart hela internet för att hitta alla avsnitt. Längtar verkligen tills första oktober då det börjar igen på kanal 5.

Känns lite tungt att ingen av mina vänner har... Vad ska jag säga, lite mer ambitioner som jag.. Alltså de verkar inte bry sig om sin framtid eller bry sig om betygen. Jag har tjatat och tjatat på dem, men de säger bara "Nä, jag orkar inte" eller "Nä, det är för svårt. Jag kommer ändå inte klara det." Alltså, jag blir bara mer och mer pissed off. Jag ska för tusan sluta bry mig om deras betyg. Jag vill inte vara någons morsa, och inte heller en person som bara tjatar och tjatar, men jag gör det ju för att jag bryr mig! Bara för att de är mina vänner, jag tycker om dem och vill att de ska lyckas i livet! Är det då så himla fel att bry sig om dem och tjata lite på dem? Gör det något?

Konstiga-bloggaren-NR1

Ska dra nu.. Hoppas ni har de bra alla där ute.

Baii

Känner ni också ibland att ni bara vill sluta med allt ni håller på med, bara släppa allt.

Så känner jag just nu, jag vet inte vad som är sant och vad som är lögn. Mina vänner är helt plötsligt vänner igen med sånna som de förut skulle kunnat slå hur mycket som helst, men nej, inte längre tydligen.

En annan är glad, eller verkar det, och säger sen att livet suger osv.

Vad ska jag tro?

Och när folk frågar mig hur jag mår, hur fan ska jag veta, när jag får dubbla signaler av alla?!

En sak är säker, jag är förvirrad.

Jag har nyss gjort läxan, eller iallafall en del av den, får träna SO:n på bussen och hoppas det sitter tills den lektionen kommer.

Tyskan och Engelskan sitter fint, där kan jag allt som vi har i läxa, och matten, såklart den har jag inte hunnit.

Nu får jag ta och skärpa mig, läxa före tv! Ett måste.

Inatt drömde jag om den mystiske killen igen, han i mina drömmar som är läkare konstigt nog, men det är ju mitt favorit-yrke och något jag ska jobba me dinom framtiden så, det var väl inte så dåligt. Han var snygg också det vet jag(även om jag inte såg hans ansikte), och lång. Mer vet jag inte.

Hoppas jag får reda på mer innan morgonen gryr.

Nu ska jag sova, och alla ni där ute som har problem, eller bara är allmänt sura, gaska upp er. Man lever bara ett liv!!

Baii

På min vägg, i mitt rum, har jag en stor David Beckham-affisch. Den skrämmer mig. Det gör min garderob också, den skrämmer mig. Jag gillar ju dem, men ändå så skrämmer de mig.

Att gå ut i skogen själv skrämmer mig. Att själv vara ute på kvällen då det är mörkt skrämmer mig. Att se män som är mycket äldre än mig, sitta och glo på en själv.

Men.

Ingen av de där sakerna som jag är rädd för, skrämmer mig så mycket som att förlora en vän, eller se någon av mina vänners liv bara bli förstört. Jag klarar inte av det, och jag klarar mig definitivt inte att bara strunta i det. Jag tjatar. Jag vet att det går att bli glad igen. Jag vet att man kan kämpa till sig bättre betyg. Jag vet att man kan klara vad man vill klara, bara om man tror på sig själv. Man måste sluta nedvärdera sig själv. Om man nu tror att ingen gillar en själv, men även ha en massa kompisar som försöker hjälpa, så betyder ju det bara sanningen. De gillar dig.

Så nu till alla jag tjatat på att hålla modet uppe, ta en dag i taget, försök se det positiva, kämpa på. Du klarar det. Du klarar det du vill klara, sluta aldrig att tro på dig själv!

Baii

Nu vill jag bort! Jag vill bara bort!

Man försöker hjälpa alla, men tror ni att det går. Jag försöker men det enda jag får tillbaka är negativa ord. Jag vet inte om jag orkar bry mig längre, känns som om jag försökt att bry mig förlänge. Men jag ska inte klaga, de finns de som har det värre.

Jag såg på tv3, ikväll, på Sjukhuset. Lika bra och spännande som alltid, men skulle själv vilja vara på ett sjukhus och hjälpa till. Kanske låter konstigt men jag älskar verkligen att hjälpa människor, vad det än handlar om. Okej, det finns väl vissa gränser, men man hjälper kompisar.

Jag har precis duschat, och ska snart blåsa håret. Det ska bli skönt för efter det så ska jag sova, och drömma mig bort till Seattle, eller till någon annan stad som jag älskar. Jag ska drömma mig bort att jag simmar och vinner.

Känns som om jag ska explodera, bokstavligen. Jag har så mycket ilska inom mig och den vill inte försvinna. Jag vill, simma, springa, spela WoW, se på Grey´s Anatomy alla säsonger. Jag vill så mycket, men kan så lite.. Ursäkta för ett dåligt inlägg, men ni får lov att överleva.

Nu ska jag gå och blåsa håret.

Baii.

Sport och musik.

Det är nog de två sakerna som betyder otroligt mycket i mitt liv och ger mig en massa tillbaka. När jag sportar lyssnar jag på musik. När jag sover, lyssnar jag på musik. När jag simmar hör jag de melodier jag vill höra.

Även vänner betyder mycket. Jag sitter nu och tänker på alla jag förlorat genom åren, och samtidigt på alla som jag sedan vunnit. Jag har fått nya vänner, men några "gamla" kommer tillbaka.

Menmen, nu ska jag ut och cykla..

Baii sålänge!